Omsättningen av vuxna individer i vargpar
Cyril Milleret presenterar och försvarar sin avhandling ”Spatial ecology of wolves in Scandinavia - from spatio-temporal dynamics of wolf pairs to wolf population dynamics” den 2 december. Avhandlingen undersöker vilka faktorer som påverkar omsättningen av vuxna individer bland revirhävdande vargpar.
Här nedan kan du läsa en sammanfattning från Skandulvs nyhetsbrev.
Hos vissa arter lever de vuxna individerna i livslånga parbildningar (monogami) och bildar grupper av individer som oftast består av de vuxna föräldrarna och deras avkommor från en eller flera olika årskullar. Livslängden på dessa parbildningar kan därmed ha stor betydelse för hela populationens dynamik eftersom dessa par utgör den reproducerande enheten i populationen.
Vargen är en art där flocken består av de två vuxna reproducerande individerna och deras avkommor. Ibland förekommer dock att en eller båda de vuxna individerna i en flock försvinner, byts ut eller dör av olika anledningar. Omfattningen och frekvensen av denna dynamik bland vuxna reproducerande vargar är dock till stor del okänd liksom de faktorer som påverkar detta.
I denna studie undersökte vi kontinuiteten i den individuella sammansättningen bland 153 olika revirmarkerande vargpar i den skandinaviska vargpopulationen under en period av 14 vintrar genom att använda data från inventeringen i kombination med DNA-analyser av insamlande spillningar eller blod från sövda individer.
Under denna period konstaterades 119 separationer av par d.v.s. 78% av paren upplöstes. Den vanligaste tiden för två individer att hålla ihop som ett par var över tre vintrar d.v.s. två år men varierade mellan 1 till 12 vintrar. Chansen för att ett par skulle bestå (av samma individer) från en till följande vinter var 68%.
En separation var i allmänhet kopplad till att en eller båda individerna i ett par dog och var oftast orsakad av yttre (d.v.s. antropogena) orsaker. Ingen skilsmässa observerades. Den vanligaste orsaken till upplösning av ett par var skyddsjakt (37%), verifierad tjuvjakt (9%) och trafikrelaterade orsaker (2%).
Andra s.k. inre faktorer, såsom sjukdom och ålder, stod för endast 8% av parens upplösning. För de återstående 44% av de par som konstaterades upplösta var orsaken okänd, men vår bedömning är att en stor del av dessa fall kan förklaras av oupptäckt (ej verifierad) illegal jakt.
Av de yttre faktorerna var det geografiska läget för paren en viktig faktor där risken för att par skulle upplösas ökade både med avståndet från populationens kärnområde och med västlig belägenhet.
Slutligen kunde vi konstatera att inavelsgraden hos hanen (men inte hos honan) hade en negativ effekt på parbildningens varaktighet. Mekanismen till detta resultat är för närvarande okänd men skulle kunna förklaras av generellt lägre överlevnad bland inavlade hanar alternativt att mer komplexa inavelseffekter verkar på individens beteende som i sin tur är kopplad till risken för dödlighet.