Kortfakta om lodjuret

Latinskt namn:	Lynx lynx
Storlek:	Normalvikten för en fullvuxen lohanne ligger på cirka 20-25 kg och en hona 16-20 kilo. Kroppslängden är ungefär en meter och mankhöjden 60-75 cm.
Utseende:	Lon är ett kattdjur och påminner därför om våra tama huskatter. Men den är mycket större och kraftigare. Lons svans är kort, ca 2 decimeter, och liksom "stubbad". Vidare har lon långa tofsar på öronen. Den är påtagligt högbent och kort i kroppen, större och kraftigare. Bakbenen är längre än frambenen, vilket ger den ett lite framåtlutat utseende. Sommarpälsen är ljust gulrödbrun med mörkare fläckar. Vinterpälsen betydligt ljusare och gråare, särskilt i norra Sverige. Svansspetsen svart.
Familj:	Tillhör familjen Kattdjur (Felidae). Nordens enda vilda kattdjur.
Utbredning:	Norden, Baltikum och delar av Centraleuropa, vidare genom det ryska taigaskogsbältet ända bort till östligaste Sibirien.
Fortplantning:	Honan har en dräktighetstid på cirka 70 dagar och föder oftast 2-3 ungar.
Föda:	I Skandinavien är den huvudsakliga födan rådjur eller ren, samt hare och skogsfågel.

Lodjuret heter på andra språk:

Det europeiska lodjuret är den största av de fyra lodjursarter som finns i världen, de övriga är kanadensisk lo (Lynx canadensis, lever i norra Nordamerika), rödlo (Lynx rufus, lever i västra delarna av Nordamerika) och iberisk lo eller panterlo (Lynx pardina, lever i Spanien och Portugal).
Lodjurets favoritföda är rådjur, ren, hare och skogsfågel som orre, tjäder och järpe. I sydvästra Finland där den dovhjortsstora vitsvanshjorten finns, utgör denna ett viktigt byte, och nere i Alperna är gems ett lika viktigt byte som rådjur.
I östra och sydöstra Finland, där det inte finns rådjur eller ren, lever lodjuret främst av skogshare.
Ett lodjur kan fälla en mindre kronhjort, fyra till fem gånger så tung som lodjuret självt. I enstaka fall har loar lyckats ta älgkalvar som vägt upp mot 125 kilo.

Lodjurets dödande bett på större bytesdjur riktas vanligtvis mot bytesdjurets strupe, varvid bytet kvävs av att struphuvudet kläms ihop.
Lon är mycket väl rustad för vårt hårda klimat, med en tät och ganska långhårig vinterpäls, rejäla snöskor till fötter och en kort svans. Den korta svansen är en anpassning för att inte förlora för mycket kroppsvärme.
En lodjursfamilj som består av hona och två ungar, äter upp ett helt rådjur på ungefär två dygn.
En lo rör sig normalt inom en yta av 350-1000 kvadratkilometer under ett år.
Inför vintern 2003-2004 gav Naturvårdsverket tillstånd till skyddsjakt på 33 lodjur inom renskötselområdet. Där emot gavs inget tillstånd till skyddsjakt i övriga delar av landet. Anledningen var att antalet föryngringar låg under de uppsatta målen för lodjursstammen.
Lon kan drabbas av rävskabb.
Lon är ständigt på vandring inom sitt hemområde. Ofta använder den samma stigar om och om igen, så kallade lodjursväxlar. Det utnyttjas av jägare, som sätter upp fällor just där.
Elstängsel ger, enligt Inga Ängsteg på Viltskadecenter, normalt ett mycket bra skydd för får mot lo.
I Norge anses ca 500 loar sammanlagt ta närmare 10 000 får per år. I Sverige är fårbeståndet mycket mindre och dessutom inte lika frigående. De senaste tre åren har de cirka 1500 lodjuren tagit mellan 50-150 får per år, de flesta av dem lamm. Istället dödas varje år mellan 10 000 och 20 000 renar av lodjur i Sverige.

Det äldsta kända lodjuret i frihet blev hela 17 år gammalt. Tolv till fjorton är annars sannolikt en mera normal livslängd för ett lo i det vilda.
Lodjuret har en otroligt bra hörsel. En visselsignal som en hund kan höra på 3 km kan en lo höra på 4,5 kilometer! Renar som gräver i snön efter lav kan den höra på flera hundra meters avstånd.
Den vanligaste dödsorsaken hos lodjursungar är svält.
Två till tre ungar är normalkullen. Ungarna är precis som kattungar blinda när de föds, och väger då runt 300 gram. Lodjursungar växer snabbt och redan efter en månad väger de runt 1 200 gram.
Ungarna föds på en torr och skyddad plats under en gran, i en bergsskreva eller under ett utstickande klippblock, och inte i någon utgrävd lya.
Lons fornsvenska namn är "Göpan", ett ord som lever kvar i norskans "gaupa".
I äldre tider skiljde man mellan tre färgformer av lodjur: "Kattlo", för ovanligt fläckiga lopälsar, "Varglo" för gråaktiga, förmodligen egentligen loarnas vinterpäls, och "rävlo" för rödaktiga pälstyper, förmodligen loarnas sommarpäls. Dessa beteckningar används knappast längre, utan var viktigare förr, när pälshandeln var livlig.

Parningen sker under mars månad. Den resulterar oftast i två till fyra ungar, som föds från mitten av maj till i början av juni. Ungarna följer modern ända till våren därpå.
Riksdagens beslutade mål för den svenska lostammen är: "En miniminivå om 300 loföryngringar per år, vilket motsvarar cirka 1 500 lodjur. Målet skall vara att antalet lodjur som helhet inte ska minska. Målet för stammens utbredning skall vara att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet, men att huvuddelen av stammen ska finnas utanför renskötselområdet."
Lodjuret omfattas av Bernkonventionen och betecknas där som "nära hotad".