
Människan är ett socialt rovdjur. Som naturfolk lärde hon sig jaga i grupp på ett sätt som liknar vargens. Människans allt effektivare jaktmetoder ledde tidigt till att arter som till exempel grottbjörn, mammut, ullhårig noshörning, jättesengångare och sabeltandad tiger utrotades.
Även en lång rad fågelarter, som garfågel, dront och vandringsduva försvann för alltid. Människans utrotning av olika djur och fåglar fortsätter än idag, men i ett allt snabbare tempo. Ungefär en femtedel av världens kända djurarter anses som utrotningshotade.
De tidiga jägarfolken var ofta stora beundrare av rovdjuren.
Lejon, jaguarer, tigrar, vargar och björnar blev heliga totem- och kultdjur. Det var först vid övergången till boskapsskötsel och tamdjurshållning som den verkliga konflikten mellan människan och de andra rovdjuren började.

Om en björn dödade familjens enda ko kunde det betyda undergång för en hel människofamilj. Därför bestämde sig människan för att försöka begränsa antalet konkurrerande rovdjur, och senare till och med att helt utrota dem. Från björnspjut och varggropar har utvecklingen gått med rasande fart, via gift och fällor, till dagens avancerade vapenarsenal med allt från rödpunktsikten till höghastighetskulor.
Men trenden har vänt och idag finns det fler rovdjur i Skandinavien än det funnits under de senaste hundra åren. Detta beror mest på att människornas attityder till rovdjuren långsamt förändras. Allt fler människor kan numera tänka sig att även de andra rovdjuren har en självklar plats i naturen. Förutsättningarna för de fem stora rovdjurens möjligheter att på olika sätt leva sida vid sida verkar nu bättre än på mycket länge.
